Besked

  1. här skrev jag april på min Facebooksida.

Besked

Idag är det exakt 10 månader sedan jag var på SöS och redan av läkarens blick förstod. Jag kan inte säga att det är cancer men jag tror det, sa han innan vi ens gjort klart undersökningarna.
Och han såg så oändligt snäll ut och han lovade redan då att de skulle ta hand om mig. Vi åkte till Gällivare och såg midnattssolen.

För exakt nio månader sedan opererades mitt bröst bort. Det enda jag oroade mig för var om det var spridning till lymfkörtlarna. Jag vaknade upp från operationen och kände direkt att de hade opererat i armhålan. Men jag tog mitt vaddbröst hem och sommaren var varm och fin.

För 8 månader sen skulle jag träffa läkare och få svar från operationen. Den var 10 cm, sa hon men vi har tagit bort allt. Vi tänker att du ska bli frisk, sa hon och tog mitt ansiktes tårar i sina händer.
Jag skulle få cellgifter och sen strålning som tilläggsbehandling för att minska risken för återfall. Jag längtade och hade kunnat bada bubbelpool med cellgift samma dag.

Men först ville de röntga lever, lungor och skelett. Att vänta på det svaret…
För drygt 7 månader sen fick jag veta att de inte trodde att det spridit sig, de hade bara hittat vad de trodde ett ärr på lungan. Vi drack champagne.

För exakt fyra månader fick jag min sjätte cellgiftsbehandling. Knapp ett fjun var kvar på kroppen. Men julmaten var god. Och efter det sov jag mig igenom ett jullov. Och såg alla säsonger av Badhotellet och drömde mig till klitterna vid Kandestederna.

För drygt tre månader sen började mina 25 strålningstillfällen. Jag fick lokal solbränna som hette duga. Och jag vet att strålningen tog lika lång tid som det tog att räkna baklänges från 100 till 28. Innan dess hade jag röntgat lungan igen och ärret var fortfarande ett ärr. Vi drack champagne.

För knappt en månad sen skulle jag röntga lungeländet en tredje gång för att vara säker på att det bara var ett ärr.
På röntgenbordet strulade allt. Sex misslyckade försök innan nålen för kontrastvätskan ens kom in i mitt blodsystem.
Orden när sköterskan sa att röntgenläkaren vill att vi tar en bild till skär som en kniv genom rummet.

För två veckor sen fick jag hem brevet där det stod att den förändring på lungan som finns har sett exakt likadan ut i aug, jan och april och bedöms som godartad. Vi drack champagne.

Att vänta på besked är fruktansvärt. Fantasin är alltid värre än verkligheten. Att vilja veta men inte veta. Hjärtat stannar när det är dolt nummer på telefonen. Spekulera i om de ringer eller skriver. B-post är väl bättre än A-post. Lugnet när det blir kväll för då kan i allafall inget dåligt besked komma mer den dagen. Och man kan utmattad sova en natt.
Men att få besked och att vänta på besked är en del av livet. Och jag vet att det gäller att inte oroa sig i förväg. Att leva nu och här är det enda sättet. Och det är ett bra sätt.

Nu jobbar jag igen. Jag fortsätter knapra mediciner men mår annars ganska bra. Och jag är så glad och tacksam av all uppmuntran och stöd här på Facebook och utanför. Även om jag är en introvert liten hemmaråtta har jag aldrig någonsin under den här tiden behövt känna mig ensam ❤img_6349